Sociala och arbetsrättsliga rättigheter för alla EU-medborgare

Arbete måste löna sig. En av sex européer tjänar inte tillräckligt för att få vardagen att gå ihop. Även om de arbetar en tuff 40-timmarsvecka, eller lägger ännu fler timmar - med priser som skjuter i höjden - kan många européer inte njuta av en anständig levnadsstandard. Vi talar om just de människor som håller våra samhällen flytande: snabbköpskassörer och hyllfyllare, kockar och servitörer, lastbilschaufförer och vårdpersonal, lantarbetare och dagisbarnvårdare. Dessa människor är både undervärderade och underbetalda.

Direktivet om adekvata minimilöner kommer äntligen att sätta stopp för denna skandal med fattiga arbetstagare. Samtidigt stärker vi kollektivförhandlingarna som det bästa sättet att garantera anständiga arbetsvillkor i hela EU. Europas gamla missriktade recept att sänka lönerna och bryta upp branschvisa kollektivavtal skadar människor. Det är dags för förändring och vi leder arbetet för att få det att hända: lönerna måste höjas och arbetstagarnas förhandlingsstyrka måste öka. Minimilönerna bör fungera som en anständighetströskel. Att sätta dem på en adekvat nivå fungerar bara när man tar hänsyn till levnadskostnaderna. Rättvisa minimilöner kommer att gynna otaliga européer genom att minska lönegapet mellan könen och bekämpa ojämlikhet.

Än idag tjänar kvinnor i genomsnitt 14,1% mindre än män i jämförbara befattningar. En verklig skandal i det 21:a århundradet.

Vi stöder kommissionär Helena Dallis ansträngningar att införa ett direktiv om lönetransparens - ett viktigt första steg för att få slut på löneskillnaderna mellan män och kvinnor, som fortfarande är alldeles för höga. Direktivet kommer att gälla för alla arbetsgivare, både inom den privata och den offentliga sektorn, och för alla arbetstagare. En stor majoritet av EU-länderna har ingen lagstiftning om lönetransparens. Med de nya föreslagna åtgärderna för lönetransparens kommer det att bli möjligt att identifiera könsrelaterade fördomar i lönestrukturer eller otillräckliga löner. De nya åtgärderna kommer att göra det möjligt för arbetstagare att upptäcka lönediskriminering och hävda sina rättigheter. Detta kommer att gynna alla arbetstagare, inte bara kvinnor.

Pandemin har drabbat kvinnor oproportionerligt hårt, särskilt de med lågavlönade och osäkra jobb. Det är därför vi nu måste fördubbla våra ansträngningar för att få slut på lönegapet mellan könen och stödja kvinnors ekonomiska trygghet. Men detta är bara en del av problemet. Nästa steg måste vara att införa rättvisa minimilöner i hela EU, se över direktivet om lika möjligheter, främja likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet och anta direktivet om kvinnor i styrelser.

Uber och Co vill gärna sälja in idén om en tredje väg mellan klassiska anställningsformer och egenföretagande. Och visst, vem skulle inte lockas av ett jobb som utlovar snabba pengar, flexibla arbetstider och att vara sin egen chef? Men riskerna kan inte bara läggas på arbetstagarnas och samhällets axlar medan plattformsföretagen blir rika och inte tar något som helst ansvar.

Om Uber-förarna inte har några kunder får de i dag stå för notan för bränslet eller leasingavtalet. Om Deliveroo-förare råkar ut för en cykelolycka under arbetet blir de utan sjuklön. Om Helplings städare blir trakasserade, vem vänder de sig till? Och vem ska betala deras pension när det blir dags? Samtidigt möter traditionella företag, som erbjuder sina anställda fullt socialt skydd och anständiga löner, orättvis konkurrens från plattformsföretag som undergräver de sociala rättigheterna.

För att säkerställa att tekniska framsteg omsätts i sociala framsteg för alla måste vi stifta lagar som garanterar att plattformsarbetare har samma rättigheter som alla andra arbetstagare och att samma regler gäller för plattformsföretag som för alla andra företag. Nyckeln till att uppnå detta är att vända på bevisbördan. Företagen ska vara skyldiga att bevisa att de verkligen har att göra med oberoende egenföretagare. Om de inte kan bevisa det bör vi anta att det finns ett anställningsförhållande med plattformsföretaget, med allt vad det innebär av arbetsgivaransvar och arbetstagarrättigheter. Det är dags att garantera arbetstagarnas rättigheter i den digitala tidsåldern.

Det är så bekvämt: med en knapptryckning på våra smartphones kan vi beställa mat hem till oss eller skjuts vart som helst. Men apparna döljer snyggt den verkliga historien om plattformsarbetarna, som alltför ofta berövas rättvisa löner, nekas socialförsäkring och vägras betald semester och anständiga arbetsvillkor. Digitaliseringen vänder upp och ner på vår värld och förändrar vårt sätt att arbeta, producera, konsumera, älska och leva, men vi måste se till att det inte är arbetstagarna som får betala priset. Det är därför vi kämpar för att plattformsarbetare ska betraktas som anställda med alla tillämpliga rättigheter, såvida inte plattformsföretagen kan bevisa att de har att göra med äkta egenföretagare. Genom denna "motbevisbara presumtion" för ett anställningsförhållande kan vi se till att plattformsarbetare får de rättigheter de borde ha, t.ex. minimilön, socialförsäkring, hälso- och säkerhetsskydd, sjukfrånvaro samt rätten att organisera sig och delta i kollektiva förhandlingar.

S&D-gruppen har alltid strävat efter att se till att EU sätter människan i centrum och vi insisterar på att sociala rättigheter måste ges samma prioritet som ekonomiska och miljömässiga mål. Två år efter det sociala toppmötet i Porto - där vi fastställde viktiga åtaganden och mål - återvände S&D-gruppen nyligen till Portugal för att ytterligare stärka vår kamp för en välmående framtid för alla européer.

I Göteborg 2017 levererade vår politiska familj den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Fyra år senare antog det sociala toppmötet i Porto en handlingsplan med konkreta åtaganden och mål. I maj 2021 fokuserade vi på att stärka den sociala pelaren samt att hantera de sociala konsekvenserna av covid-19-pandemin och kriget i Ukraina.

Vid toppmötet i Porto fastställdes tre huvudsakliga sociala mål fram till 2030: en sysselsättningsgrad på minst 78 procent i EU, minst 60 procent av de vuxna ska delta i utbildning varje år och antalet personer som riskerar social utestängning eller fattigdom ska minska med minst 15 miljoner - varav fem miljoner barn. Men detta är fortfarande inte tillräckligt. Vi efterlyser fler mål, t.ex. skapande av arbetstillfällen av hög kvalitet, minst 80 % kollektivavtalstäckning senast 2030, noll dödsfall på arbetsplatsen och utrotande av hemlöshet senast 2030.

Vi vill ha ett Europa där alla arbetstagare tjänar en anständig lön, där alla familjer har råd med en bostad och där inget barn växer upp i fattigdom. Europas framtid kommer att vara social, annars kommer det inte längre att finnas något Europa som vi känner till det och som vi vill ha det. För att uppnå detta måste vi intensifiera våra ansträngningar för att uppfylla vårt löfte om att garantera alla européer ett anständigt liv och ett anständigt arbete. Det är detta som den sociala pelaren handlar om.

De ekonomiska konsekvenserna av covid-19-pandemin skapar nya enorma hinder för unga människor som försöker hitta bra jobb. Risken för exploatering är mycket verklig. Det är dags att kalla obetalda praktikplatser vid deras rätta namn: en form av arbetskraftsexploatering och en kränkning av ungdomars rättigheter. Det är därför vi driver en kampanj för att få obetalda praktikplatser och traineetjänster förbjudna på de europeiska arbetsmarknaderna. Vi står upp för miljontals unga européers rätt att behandlas rättvist på arbetsplatsen och att förbättra sina ekonomiska och sociala villkor. Ungdomars rättigheter hör hemma högst upp på EU:s dagordning.

Fram till 2030 kan vi minska ungdomsarbetslösheten i Europa med minst 50 procent! Ungdomsgarantin, som drevs igenom av Socialdemokraterna och Demokraterna efter den senaste ekonomiska krisen, har hjälpt mer än 10 miljoner ungdomar att få jobb. Det är en framgångssaga som vi är stolta över och ett bra verktyg som vi kan anpassa till nya utmaningar. Nu måste vi trappa upp - med investeringar för att skapa kvalitetsjobb och ett förbud mot obetalda praktikplatser, som utnyttjar unga människor och kränker deras rättigheter. Det är dags att sätta ungdomars rättigheter högst upp på EU:s agenda.

Även om asbest har varit förbjudet i EU sedan 2005, och även innan dess i många medlemsländer, innehåller många byggnader som byggdes tidigare fortfarande asbest, och 80% av de arbetsrelaterade cancerfall som erkänns i EU är kopplade till detta ämne.

Man räknar med att 4,1-7,3 miljoner arbetstagare exponeras för asbest. 97 procent av dessa arbetstagare finns inom byggsektorn, inklusive relaterade yrken som takläggare, rörmokare, snickare och golvläggare, och 2 procent finns inom avfallshanteringsindustrin.

S&D-gruppen är fast övertygad om att ingen tid får slösas bort och inga ansträngningar sparas för att begränsa arbetstagarnas exponering för detta mycket farliga ämne - den främsta orsaken till arbetsrelaterad cancer i Europa. Det är dags att leva upp till vårt åtagande om visionen att inte ha några arbetsrelaterade dödsfall.

I september 2022 föreslog EU-kommissionen en översyn av 2009 års direktiv som syftar till att skydda arbetstagare från asbestrelaterade risker. Förslaget levde inte upp till våra förväntningar. Vi har efterlyst en grundlig översyn av asbestlagstiftningen för att säkerställa ett fullgott skydd mot arbetsrelaterad cancer. Detta kräver mycket strängare gränsvärden för exponering, fastställda till 1000 fibrer per m3, vilket vi uppmanade till i parlamentets resolution som antogs i oktober 2021. Den gräns som föreslagits av kommissionen - och som hittills accepterats av EU:s medlemsländer - är tio gånger högre, så deras ambition är tio gånger lägre. Vi kommer att arbeta outtröttligt för att nå vårt mål om noll arbetsrelaterade dödsfall i Europa.

80 miljoner européer saknar bostäder till rimligt pris. Varje dag växer antalet människor som kämpar för att betala hyran eller energiräkningarna för att värma upp sina hem. I allt större utsträckning drabbas även medelinkomsttagare av en bostadskris som har förvärrats kraftigt under covid-19-krisen. Bostad är en mänsklig rättighet och alla européer måste ha tillgång till anständiga bostäder till rimliga priser.

Den skenande bostadskrisen är också ett marknadsmisslyckande. Bostäder har blivit ett spekulationsobjekt. Samtidigt påskyndar "Airbnb-effekten" spiralen av hyrespriser och gentrifiering till en nivå där lokalbefolkningen inte längre kan hitta och ha råd med bostäder. Vi måste se till att det finns en välreglerad marknad som kan tillhandahålla prisvärda bostäder till alla. Att lösa bostadskrisen kommer att bli ett testfall för solidariteten och sammanhållningen i vårt samhälle. Att inte lämna någon utanför innebär först och främst att ge alla tak över huvudet. För att lösa bostadskrisen efterlyser vi en integrerad EU-strategi för att skapa ett gynnsamt ramverk för nationella, regionala och lokala myndigheter.

Vi föreslår ett antal progressiva politiska åtgärder, t.ex. åtgärder för att kontrollera hyrespriser, uteslutande av sociala utgifter från finanspolitiken, regler för gästfrihetstjänster för att undvika "turistifiering", översyn av överbelastningsgraden för boendekostnader, införande av hållbarhetskriterier för bostäder och stöd för den cirkulära ekonomin. Den offentliga bostadspolitiken bör undantas från konkurrensreglerna och reglerna för statligt stöd. Vi kräver att överkomliga bostäder ska ingå i den europeiska planeringsterminen och att nationella planer för överkomliga bostäder ska införlivas i de nationella reformprogrammen. Alla förtjänar en plats att kalla sitt hem.